I slutädan är ända alla människor egoister, vi värdesätter vårt eget skinn allra mest. Kanske för att vi alla i grund och botten är egositer eller så är det rent av en självbavarelsedrift som härstammar från den tiden då vi ännu hade svans. Så hur mycket man än ställer upp, tänjer och töjjer, försöker vara till lags och finnas där; vara en bra människa, en god vän. Så slutar det med att man rivs till bitar för att vara alla till lags, och ingen fattar när det säger stopp, när det inte går längre. Alla drar åt sitt håll, alla vill få sin lilla bit för att tillfredställa sina egna egoistiska behov. Somliga behöver närhet, en axel att gråta ut mot. Andra vill ha någon att hälla ut all sin skit på, och somliga vill bara få sina stillade. Men alla vill vi nånting, behöver någon. Kosta vad det kostar, hänsynslösheten har inga gränser.
Ibland vill jag bara spy för att jag aldrig lär mig säga nej till fel människor, spy för att jag är en sådan jävla rövslickande jesus som försöker älska allt levande vare sig det förtjänar det eller inte. Vissa människor är inte värda din omtanke, dina "hej hur har du det" telefonsamtal eller julklappar, inte värda den kärlek och omsorg du visar dom. Så är det bara. För det stämmer att det finns vampyrer! Dom kanske inte suger blod. Istället fäster dom sig fast på en som parasiter, kryper in i en som fästingar. Livnär sig på dina glädjer och sorger, suger helt enkelt musten ur dig. Och när det inte längre finns någonting kvar, när du är tom och inte har någonting mer att ge behövs du inte längre.
Det finns en vacker gyllene regel för det här. När du ger mer än du får, är det dags att gå. (Ja, alla har tillfälliga svackor när det inte orkar finns där, men då måste man också ställa sig frågan om inte svackan kanske alltid har varit permanent.) För alla förhållanden är baserade på balans, att ge och att ta. En liten konst kan man säga, men alla kan inte lära sig den. Man måste komma ihåg det, för hur mycket man än vill hjälpa männsikor man bryr sig om är det i grund och botten dom själva som måste hjälpa sig först. Man kan inte öppna någon annans ögon.
Det här blev allvarligt, jag vet. Men jag hade ett sort behov av att få tömma ut det. Nästa gång skall jag skriv nånting trevligare och oviktigare! Så att ni som läser det inte böhöver ställa er frågan om ni också är egositer och vampyrer. ;)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar