Ibland blir man träffad av Amors pilar. Då glömmer man bort alla rädslor, alla hämningar och bara kastar sig in i någonting för att man tror att kärlek är svaret på allt. Men gott folk, det är de inte. De kan göra en lycklig, få en att känna sig hel, levande, ge livet mening osv.. Men det kan också bryta ner en totalt, göra den livsgladaste människan till det sorgligaste bittraste monstret. De lite som krig och posttraumatisk stress.. Vissa blir så hårt drabbade att de tar år och dagar av terapi och piller och ändå blir de aldrig återställda. Andra mer kallblodiga individer slinker lätt genom och får aldrig några större men.

Nu försöker inte jag säga att jag är en härjad krigsveteran, de bara en tanke jag har. För de flesta talar om kärlek bara då de är kära och då ser de bara rosa. Ljuvligt sex, pussar, stora drömmar... Men efteråt då den ljuvliga kärleken inte finns mera, då verkligheten slår tillbaka vill man sällan tala om det. Då är det bara smärta, tårar och tomma löften till sig själv om att aldrig mer falla lika handlöst igen.

Men det som att spela om pengar, då man väl vet att man kan vinna vill man spela. För de finns ju en chans att man går ut som vinnare, man kan bli oerhört lycklig.. Eller också oerhört tom, ensam, sårad och pank.