Andas.

Ibland känns det som att allting står stilla.. Man lever, man andas men man känner sig inte levande. Man går till skolan/jobbet, äter, sover, pratar med människor men man känner ingenting. Man är inte glädjelös, inte olycklig men likgiltig. Tiden går en förbi som en främling passerar än på gatan, ma märker de inte ens. Ingenting är riktigt bra men man har inte heller något dåligt att peka på. Och när man andas känner man inte sina andetag, bara vakum.. För tiden börjar stå stilla när man slutar bry sig om den precis som den rinner iväg väldigt fort för en person som har lite av den. Och alla rum känns för trånga och himlen känns för liten och solen är svår att se fast den lyser på en. Så är de ibland bara.. För när man gått samma vägar hundra gånger, varje dag, varje vinter så slutar man se det man gör, livet blir rutin. Det skulle kännas så skönt att bara kunna blunda en stund för att sedan öpnna ögonen och komma ihåg, känna och glädjas. Ett andetag, en ny dag och tiden skulle börja flyta på igen. Och man skulle känna att solen faktiskt lyser på en och att den värmer och att snön har smällt från vägarna man gått på för att våren har kommit så länge man blundat.