for you.

Jag vet inte riktigt varför jag inte skrivit det här tidigare, för jag skulle ca kunnat göra det ca.130910 gånger. Men det har liksom aldrig hänt. De är mycket som aldrig hänt. Varför stötte vi inte på varandra tidigare? Så mycket skulle säkert vara annorlunda då. Men det hände denna hösten och de måste varit den bästa jävla hösten i mitt liv. Fastän den stundtals känts som den tyngsta. Ida Kronkvist, jag tackar alla högre makter som finns för att du kom. För när du plingade på min dörr den där gången efter ännu en brutal fest kunde jag inte förstå vem som ville komma hit till allt detta kaos. Sedan öppnade jag och där stod du, och då sa de liksom klick någonstans ute i universum. När vi sedan satt på min veranda och såg solen gå ner medan jag kedjerökte och vi pratade om ungefär allting och ingenting kändes det som jag känt dig i hela mitt liv. Som om du var en gammal barndomsvän som återvänt från en väldigt lång resa. Eller en saknad gammal katt som äntligen kommit hem. (Ni vet sådär som när man är riktigt jävla extremt bra vänner och har ett extremt jävla gräl och inte syns på ett tag och sedan springer man på varandra i stan, och det känns som ingen tid alls har passerat och man kan inte för allt i världen minnas vad det var man bråkade om.) Ungefär så kändes det. Sånt är sällsynt. Man springer på ca. en miljon människor hela tiden. Typ krogen, jobbet, stan etc... Men hur många av dom minns man egentligen? Sedan alltså, efter ett tag. Hur många av alla de människor som berört en själv en smula lämnar några permanenta spår? Få. Jag hade turen att hitta en sådan nu. Sådär plötsligt när jag behövde en sådan som mest. Du kom när allt va helt jävla fucked up, just vid en sådan tidpunkt när man känner sig som sitt sämsta jag, man levererar liksom inget. Men du såg tydligen något och du stannade. För det, är jag en miljon gånger om tacksam. För idag vet jag inte längre vad jag skulle göra om jag inte kunde hamra aggressivt på min Htc så att den ringde upp dig. Jag behöver dig. Och jag vet, att nu låter jag som ett sentimental liten 14 åring som skriver i sin dagbok på berusad.org "bästaaa vän älskar dig forever<3<3". De får låta så då. För det finns så få människor som du Ida, och såna människor är värda minst ett sentimentalt blogginlägg per dag. Så att dom kommer ihåg (och aldrig glömmer) hur jävla underbara och sällsynta dom är, och att dom aldrig aldrig ändrar på det. Så sluta aldrig vara just sådär Ida. Sluta aldrig med dina svarta kläder, din attityd av stål och det där jag inte riktigt kan sätta fingret på.. Men att du alltid är du, aldrig annorlunda, aldrig tillgjord, alltid ärlig och där. Vi föddes på samma dag av en anledning. Jag är säker på att de betyder att vi måste fira våra födelsedagar tillsammans i minst 70 år framöver, orkar du? :):) Egentligen ville jag bara säga att jag älskar dig, att jag är så glad att jag har dig. Life will be good, as long as I have you.

Och eftersom jag nu helt glidit in på på min sentimentala fjortis sida tänker jag tynga in ett töntigt citat som jag älskar men som jag aldrig riktigt hittat något passande tillfälle för. Förän nu.

And then my soul saw you and it kind of went
"Oh there you are, I've been looking for you."