~

Det fanns en tid, en väldigt väldigt lång tid som kändes som en evighet då jag inte skrev, något alls. Som om orden försvunnit ur mig. Det fanns inget att säga helt enkelt. I huvudet där tankarna alltid trängs och skockas var det tomt och öde. Ett städat kaos. Och alla resurser var urtappade. Jag kände mig som en trollkarl utan trollstav, all magi var borta och hela världen var liksom lite mindre levande när man inte kunde sätta ord på den. Men inte längre. Ikväll brast det, som en frusen bäck brister på våren och börjar porla igen. Ord. Ordflöde. En dörr öppnades igen och fingrarna irrar inte längre vilset på tangenterna utan de vet. Jag hoppas innerligt det aldrig slutar för när man väl är igång är de det enda som spelar någon roll. Det enda jag vill, det enda jag vill kunna och kan.

"Du ser på mig med blanka ögon, men inte blanka som av tårar utan av sorg och desperation. Och alla ord som borde blivit sagda men aldrig blev det hänger i luften, mellan oss, som cigarett rök. Och jag inbillar mig att du ler, för jag vill så gärna att du skall göra det igen. Och för varje rökfyllt andetag vi tar växer golvet mellan oss, blir oändligt svart och tyst. Och vi ser på varandra med ögon som inte ser, blanka ögon men inte av tårar utan av desperation och sorg. För det finns inget att säga nu när tiden är slut."