Jag lider, hårt.

När alla andra är ute och super ner sig, skapar minnesluckor och skjuter raketer sitter jag här helt ensam med min feber och mina röda svidande ögon och stirrar. Stirrar blint på en vägg och hoppas på att smälta in i den så småningom. Jag har så grym jävla tristess. Jag har inte tränat på en vecka, knappt sett en levande själ eller använt min röst. Jag lider. Jag är en social varelse, jag behöver fysisk och psykisk stimulans, umgänge och motion. Annars börjar jag klättra på väggarna av rastlöshet och nu gör jag det bokstavligt. Så jag ger det här jävla fucking skit helvetes feber saken en dag till, imorgon kväll skall jag fan ut och gå!! Fast jag ligger på min dödsbedd skall jag krypa min vanliga lenk runda runt Smedsby. Punk slut. Nu skall jag inte dela med mig av mera positiva tankar utan fortsätta lida. :)



P.s. Det som känns värst är när någon en vacker dag kommer fråga vad jag gjorde på villa avslutningen 2010 och då blir jag tvungen att svara att jag satt i min jävla säng och led som ett äkta emo. Det är sorgligt. Dessutom hör jag alla jävla raketer, och det är ännu sorgligare.