Har varit ute och sprungit, njutit av värmen, av solnedgången, sugit in allt. Njutit. Och bett till alla existerande gudar jag inte ens vet om jag tror på att låta sommaren stanna lite längre. Jag vill inte ha kalla höstvindar som blåser i knutarna, den genomträngande kylan som går enda ner till benmärgen, jag ville inte att allt det gröna blir till gult och vissnar bort, jag vill inte att vågorna slutar slå mot steniga stränder, jag ville inte att dom jävla måsarna slutar skrika och myggorna slutar bita för dom innebär sommar. Jag ville inte att vinden slutar dofta salt, och att luften slutar vara varm och full av dofter. Vasa är en sommar stad, här kan man bara vara lycklig på sommaren. På vintern är det ett litet, mörkt, iskallt hål där det enda ljuset kommer från blinkande väglampor och skyltfönster i butiker som stängt för natten. Låt sommaren stanna, så att man kan känna att man lever lite längre.

I ärlighetens namn är jag livrädd för vintern, för kylan och för känslan av ensamhet den för med sig. Livrädd för hur havet fryser och hur det känns att ens möjligheter fryser med det. Man kan inte längre blicka ut över en blå oändlighet och tänka att om man satte sig i en båt och bara körde skulle man komma till nya intressanta platser, uppleva världen. Allting känns möjligt på sommaren, man känner sig ung, levande, full av möjligheter. På vintern står allt still, i väntan. Klaustrofobisk känsla. Stilla, fast. Och visst det blir så bra som man gör det till, men tänk om man inte kan göra det bra? Tänkt om kylan får en att tappa lusten, bli apatisk och ångestfylld. Vad gör man då? Jo man blir livrädd för den.