Vissa kvällar då mörkret börjar falla och det blir kyligt kommer tankar som inte borde komma. Sådana kvällar då 64 kvadrat kännas alltför stort och en filt inte kan omsluta mig på samma sätt som dina armar gjorde så saknar jag din famn. Saknar så det börjar göra ont, saknar så att något som läkte ihop så bra spricker upp igen och börjar svida. Saknar så att man minns silhuetten av din rygg i mörkret, doften av dig i lakanen efter du gått. Saknar så att jag ser ditt ansikte när jag blundar. Saknar så att tårarna börjar bränna bakom ögonlocken. Saknar, bara saknar väldigt mycket.

Fast om man kunde tvätta bort det, tvätta bort dig som smuts från en trasa. Så skulle jag ändå inte göra det, jag skulle inte kunna det, inte klara av att aldrig kunna minnas hur det var.