Vet ni dem där paren som gör typ allt tillsammans? Man skulle nästan kunna tro att de till och med går på wc samtidigt. De där som alltid säger "idag skall vi" och "vi tänkte..". Jaaa ni vet säkert vad jag menar. Förut fasade jag för såna. Eller kanske inte fasade som en stor äcklig spindel. Men jag förstod inte dem. Hur kan man vilja tillbringa så mycket tid tillsammans. Eller bokstavligt talat tänkte jag alltid "har de inget annat liv än varann" och det tror jag att jag bestämt har sagt högt ett par gånger också. Och helt säkert har jag också sagt att sådär skall jag aldrig bli. Men de säger man om allt för mycket. För när Christian satt sig i bilen och körde iväg till Helsingfors igår morse slog det mig hur ynkligt liten och ensam jag känner mig. Efter jobbet kom jag hem till en kusligt tom och mörk lägenhet, ingen varm famn att krama om. Ingen irriterande dunka dunka musik. Bara tyst och tomt. Då slog det mig. Jag är inte alls långt ifrån en sån där för mig helt begriplig "vi-person" och jag trivs. Jag tycker om att nästan aldrig vara ensam, att aldrig sova själv, att ha någon att äta frukost med varje morgon och någon att pussa på precis när jag vill. Någon som finns en armlängd ifrån en i soffan som man kan dela sina dagar med. Någon man tycker väldigt mycket om och faktiskt inte klarar sig utan. Sådant tänker man inte riktigt på då det alltid finns där. Men då man är utan de, vilket jag är första gången på ungefär 7 månader inser man hur viktigt det faktiskt är att ha den där personen, just precis en armlängd ifrån sig eller helst ännu närmare. Så "vi" personer är numera ett fenomen jag förstår och har fullständig respekt för, kanske för att jag långsamt förvandlats till en sådan och förut inte förstod. För att jag aldrig riktigt hade upplevt det. Dedär att dela sin vardag med någon helhjärtat. För vad kan vara bättre än att säga "vi kommer dit..." och ta världens finaste människa i handen och bege sig. Guldvärt. :)
Så nu skall jag fara ut och cykla ett andra varv till stan med min älskade Ida och tänka på att imorgon natt någon gång får jag krama världens finaste igen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar