Vissa dagar når man den där osynliga bottnen, som man vet att finns där men som man aldrig ser komma. Alla når nog säkerligen någon gång, av helt olika anledningar. Jag når denna botten betydligt lättare när jag mår fysiskt dåligt. Så igår när det var stekhett i grillen och en lång ringlande kö utanför, så gick luften ur mig. Sådär bara.. Därför tackar jag gudarna för att jag har världens bästa chef som var där inom några minuter. Alla har inte en sådan vilket är väldigt synd. Människan är så jävla skör egentligen, fastän vi tror vi klarar och hanterar allt så väl. Men så kan det plötsligt komma sådär oturligt när man inte känner sig särskilt stark och på en redan öm punkt. Och då når vi den där osynliga bottnen sådär bara, på nolltid. Och utifrån sett är det kanske ingenting men inuti kan man gå sönder många gånger om innan det märks. Det gör ont och man mår skit och jag har sådan jävla huvudvärk så jag inte vet vart jag skall ta vägen. Och jag kan inte somna för att jag ligger och tänker på hur pinsamt det känns att man mår dåligt över så lite. Lite för lite mat och syre, och lite för mycket stress. Att man har det så bra, så mycket bättre än många andra. Men ändå känns det så jävla kasst när man väl är där och huvudet snurrar och man tror man inte skall orka ta ett andetag till. Då spelar det ingen roll att allt annars är bra. För alla dagar är inte bra dagar. Och fast man är på toppen ena stunden kan man falla ner lika snabbt. Så är det bara, fast vissa faller långsammare och andra slår sig hårdare. Men man får aldrig glömma att fast det kan kännas värdelöst idag, kan det kännas att det är värt hela världen imorgon. För efter regn kommer solsken, fastän det är en kliché. Och efteråt kommer man alltid kunna le fastän man för stunden bara känner för att gråta. Så livet är visst bra och helt underbart. Det är bara lite svårare att njuta av det på en sådan där dålig dag...
