Jag måste skriva det här, inte för att jag vill just nu men jag kommer vilja senare. De måste finnas här som ett monument, ett bevis på att det faktiskt hänt. Att jag inte bara drömde det, utan kände, levde och njöt av det. Att varje stund var värd det. Varje skratt, varje beröring, varje dag med ditt leende. Värd det, trots att jag helst skulle sudda bort allt nu. För att det gör så jävla ont. För att de finns ett stort svart hål inom mig på den platsen som du upptog. För att allt fint kantas av smärta nu och jag inte kan se på grund av alla tårar. För att jag saknar dig så mycket så att de känns som jag vänder mig ut och in. För att allt är förbjudet att tänka på nu, för jag går sönder då, helt och hållet. Men allt var värt det, jag ångrar ingenting. Man skall aldrig ångra någonting. Man skall bara göra sitt bästa och le. Och de gjorde jag, i två fantastiska månader. Jag var lycklig, varje dag när jag vaknade, jag njöt av varje stund. Och trots att jag grät när vi bråkade, så var jag lycklig. För jag var ju med dig. Jag trodde blint på att kärlek kunde fixa allt, bara man vill tillräckligt mycket. Men ibland räcker det inte. Ibland räcker inte kärleken till, om det inte finns tillräckligt av den. Det trodde jag det fanns, för jag trodde på dig. Din röst ingav trygghet, dina ögon var ärliga. Jag vill tro att vi gjorde vårat yttersta, gav allt vi hade att ge. För kämpar man för något vackert kämpar man inte förgäves. Kanske inte alltid för seger men aldrig förgäves. Jag gjorde det, varje dag, för oss, för dig.
Nu står jag här ensam, vardagen gapar tom mot mig. Där tar orden slut för jag vet helt ärligt inte hur jag skall förklara. Att allting förlorat sin färg lite, att alla ljud känns dämpade, att något fattas. Det kommer ta en stund att fylla hålet efter dig och glömma rutiner som telefonsamtal klockan 23. Jag kommer klara det bra, det vet jag redan nu. Jag kommer träna mycket och satsa på skolan helhjärtat, jag kommer inte försöka dränka det här i en flaska på någon krog, för det vore en synd. Jag kommer gråta ofta, när jag tänker på dig, när jag går på platser där vi gått eller ser filmer som vi sett tillsammans. Men jag kommer tillåta mig själv att göra det och fram för allt att sakna. För att jag kommer sakna dig, varje dag i en väldigt lång tid. Och jag kommer aldrig glömma fast du tyckte att det vore bäst, för varför skulle jag? Med tiden kommer de sluta göra ont och jag kommer kunna minnas och le. För det var en bra tid, en fin höst som vi hade tillsammans, du och jag. Du gjorde mig lycklig, tack för det. Nu måste jag försöka göra mig själv lycklig på egen hand.

"Sometimes we come into a person's life not to make them love us but to let them feel that they're so much worth loving for."

Jag tänkte aldrig publicera det här, det skulle bli en av dom där texterna jag sparar för min egen del. Men nu gjorde jag det. Så här ärlig har jag aldrig varit här förut, men nu är jag det. Jag vet inte riktigt varför, det känns bara som jag måste vara det. Jag kommer nog aldrig skriva så här här igen, det här var speciellt, det var en speciell person. Att träffa en sån är en chans på en miljon. Det hände mig.