20 december, dagen med stort D. Garanterat en av de nervösaste men bästa dagarna i mitt liv. Skulle vilja skriva ut de hit, eller snarare ropa ut de, för att ja är så nöjd. Men jag vågar nog inte det. Men jag vågade det här, och det är nog något av de bästa jag vågat göra i mitt liv. :) ett stort beslut, men konstigt nog var det så lätt att ta. Kanske för att jag ha velat det så länge jag kan minnas. Hihih. Vissa saker måste man bara göra för att bli helt tillfreds, lite som att skapa fred, att göra upp med någon. Känslan av lättnad efteråt är obeskrivlig. Som nu. Tack min fina äskling Christian, för att du hjälpt och stöttat och varit med på varenda steg av det här. Stått ut med min rädsla, nervositet, små hysteriska sammanbrott men också förväntansfullgeten, pirret och lyckorusen. Tack mamma för att du är den klokaste och mest förstående människa jag vet. Jag hoppas innerligt att jag en vacker dag blir en lika bra mamma. Att du som alltid har stått stadigt som en klippa för mig och hjälpt mig göra det här möjligt. Tack finaste tjejer linn och Hanna, Ida och Malin för alla kloka åsikter all kärlek och stöd, och framför allt att ni stått bakom mitt beslut. Är otroligt lyckligt lottad som har såna guldklimpar i mitt liv. :) sedan finns det nog andra personer också som jag skall tacka, men de gör jag inte här. Snart får jag te på sängen och sedan tänkte jag somna och tänka att tillvaron blir lite mer spännande nu, att jag är modig och att livet är alldeles för kort för att inte våga göra det man vill.
