Bloggen har även den fuckat ur helt, allt är (iaf för mig..) på helt fel ställen etc.. Men det passar ju fin fint just nu! :) Men det var inte därför jag klickade in mig hit. Orsaken var så spännande som att jag tänkte ställa er en fråga, bara sådär så att ni får något att fundera på innan läggdags.
Tror ni på ödet? Och vad är i så fall er definition av det?Sedan tänkte jag givetvis berätta vad jag tror och tycker och ni behöver inte alls hålla med och får hemsk gärna tycka jag är helt ovettig och orimlig men, så här tror jag;
För mig finns ödet. Definitivt, och uttrycket "this is fate" användas ungefär dagligen av mig. Paradoxalt nog (eller kanske egentligen inte) tror jag inte det minsta på Gud, i alla fall inte den bibliska Guden som man endast slipper till genom tro på Jesus. Jesus kan mycket väl ha funnits, det förnekar jag ej. Men jag tror absolut inte att han är den enda vägen till "frälsningen". För mig är snarare Gud just ödet. Låt mig förklara; Jag är absolut inte så fatal att jag tror på att varje vår handling och hela vårt liv är på för hand bestämt och att vi bara vallas genom livet av någon sorts jätte får herde och det finns inget vi kan ändra på, if you live a shitty life its fate. Inte heller är det någon magisk kraft som driver oss och får var och en av oss att leva som vi gör. Jag tror, (och nu påpekar jag återigen
jag, för det här är inte politiskt korrekt någonstans utan det här är min tro och åsikt.) att ödet är snarare som ett stor roulette. Jag menar inte att den ser ut så och finns någon stans, men bara så ni får en bild. Rouletten kastar fram oss chanser, varje chans är en slump. Vi säger såhär; du bestämmer att du skall gå på stan.. någonstans i en helt annan del av staden bestämmer en helt främmande för dig person att denne också skall gå på stan. Utanför citymarket går ni in i varandra och du tappar dina matkassar och en mjölk går sönder. En konversation skapas. Två år senare är ni förlovade. Såna triviala saker händer hela tiden. Ödet eller Gud eller det stora världsalltet ger oss en chans. Vi väljer helt själva om vi tar den eller inte. Precis som vi väljer om vi skall köra eller cykla till jobbet och om vi skall ta omfartsvägen eller inte. Det händer saker hela tiden, varje sekund är en händelse. Vissa människor som inte tror på ödet kanske tycker att, skulle ödet finnas skulle vi ju inte ha någon fri vilja, för allt är ju förutbestämt. Men så är det ju inte (tycker jag.) Ödet ger oss chanser, ger oss livet, ger oss oddsen att en kvinna blir gravid, att ett barn föds. Hur vi sedan uppfostrar barnet och hur det barnet sedan väljer att bli är ett helt annat händelse förlopp. Som att först kasta en gigantisk tärning om "kommer barnet gå höger eller vänster" och sedan "kommer det ta den där första ciggen den blir bjuden på i högis" etc... Vissa människor glider genom livet på en banan skal och tycks ha ett 100% säkert shittfilter, alltid flyt. Andra möter alla världens motgångar men att säga att oddsen för att personen med färre motgångar och mindre problem skulle vara lyckligare. Nja. Så är det ju inte. Allting är ju relativt. Någon kanske tycker jag är motsägelsefull nu, för nu låter de ju som att ödet inte alls finns... Men jodå, jag tror bara att
somliga saker sker med en mening, andra inte. Precis som när du köper en lott, ibland vinner du ibland inte, eller då du fiskar. Ödet kastar fram chanser åt oss, ger oss valmöjligheter. Vad vi sedan drar för lärdom av dom är helt upp till oss. Och hur vi sedan återigen väljer när ett sådant tillfälle blir framkastat kan ju direkt bero på hur vi valt tidigare.
"When a door closes a window opens." Om vi sedan lägger märke till det eller inte är helt upp till oss. Vi hamnar i dåliga förhållanden för att lära oss hur bra förhållanden ser ut. Vi får löneförhöjning för att kanske senare få uppleva hur det är att bli arbetslös. Somliga händelser är nitlotter. De lär oss ingenting känns det som. Andra kanske visar sig vara till nytta först långt senare medan vissa har omedelbar verkan. Varför det är så har jag inget annat svar på än att det är ödet, som för mig är någon bra kraft än människan eller en tornado, tzunami eller solen. För jag är fullkomligt övertygad om att det är helkorkat att tro att människan är det allra mest komplexa i ett universum som tros vara oändligt. Diggar hårt uttrycket som används i en av mina favoritfilmer The Notebook;
"Science goes only so far then comes God." Allt är förklarligt till en viss punkt, sedan går det inte längre. Vår syn av världen är trots allt vara tredimensionell. Vad som kommer sedan är för mig ödet.
Nu får ni hemskt gärna tycka att jag har svamlat ihop en hel massa obegriplig smörja. Högst antagligen förstod ingen det här. Men det är väl just det som är det härliga, att vi ändå är så pass komplexa att vi tycker och känner olika och att det inte finns en endaste människa på hela det här runda klotet som tycker och känner exakt som en annan. Är det inte helt fantastiskt befriande att veta? :) Tack och hej. Hoppas ni fick något att begrunda.
P.s. Om detta var ens litelite intressant för någon skall denna någon definitivt läsa Eat, Pray, Love av Elizabeth Gilbert. Och nej, se inte filmen. Den är något helt annat och enligt min mening ganska kass. Iaf efter man läst boken, som är ett mästerverk. Det haar kommit ut en fortsättning på boken nu också, Committed eller I nöd och lust på svenska. En sådan ligger at the moment bredvid min säng, tack mamma! Tänkte börja läsa den snarast.
